Minoritetstress och psykologi

Det saknas en sak på våra psykologutbildningar i Sverige, och det är utbildning i minoritetsstress. Egentligen saknas det mycket, vilket man märker när man kommer ut i arbetslivet, men minoritetsstress är något som många patienter upplever, men som vi ofta inte alls utbildas i att förstå. 

Jag hamnade i en diskussion angående huruvida det är ok att ha en namnbricka som är regnbågsfärgad, och vad en sådan namnbricka skulle kunna tänka sig betyda. Samtliga HBTQ-personer beskrev att de skulle se en sådan signal som något positivt, som något som innebär att de i alla fall inte behöver förklara den delen eller på något sätt behöver dölja vilka de är.
De som inte vara HBTQ-personer hade väldigt blandade åsikter, och visade tydligt på behovet av information och att vi som vårdpersonal faktiskt signalerar om den här öppenheten. För egentligen är det två saker som skulle behövas av vårdpersonal: öppenhet för att varje person är fri att leva sitt liv som hen behagar, och kompetensen att förstå den minoritetsstress som personerna utsätts för. Öppenhet kan vem som helst signalera, och jag tror att den biten är den viktigaste. Patienten måste kunna känna sig trygg i att inte behöva dölja aspekter kring sitt liv, oavsett om de påverkar behandlingen eller inte.
Kompetens kring minoritetsstress är något helt annat. Den kräver studier och/eller egen erfarenhet. Nej, man måste inte ha egen erfarenhet, men det är en fördel. 

Vad är då minoritetsstress? Minoritetsstress är stress som uppstår av att hela tiden behöva vara på sin vakt, känna sig avvikande från samhället och som att man behöver dölja en del av sig själv. Det innebär också att man ofta behöver korrigera andra människors uttalanden eller bli helt osynliggjord. Man har sett att de personer som dessutom ingår i flera marginaliserade grupper, upplever en additiv effekt, den psykiska ohälsan ökar alltså i paritet till på hur många sätt man avviker från samhällets normer.
Det är naturligtvis inte bara HBTQ-personer som upplever minoritetsstress, utan det gäller alla marginaliserade grupper. Det som är lite speciellt med HBTQ är just att det inte syns på utsidan att man avviker från normerna, vilket i sin tur innebär ett ökat behov av att dölja eller förklara att man inte är som alla andra. 

Jag kom ut som bisexuell när jag var i tjugoårsåldern, men hade då vetat om det i många år. Kön har alltid varit irrelevant för mig. Men ändå har omgivningen alltid pratat till mig som om jag vore hetero, det har antagits att jag ska leva ihop med en man. Det här osynliggörandet kan upplevas som besvärligt och kränkande, även om inte jag upplevt det så. Däremot har jag som BDSM-utövare många gånger hållt mig från att säga emot när folk ondgjort sig över BDSM eller skämtat på ett kränkande sätt. Jag har dolt min läggning fler gånger än jag själv kan komma ihåg, till slut blir det en vana. Har det skadat mig psykiskt? Det vet jag inte, kan inte säga att det har gjort det, men heller inte att det inte har gjort det. Det jag kan säga är att jag kanske hade kunnat tagit bättre hand om mig själv om jag hade tillåtits vara den jag är, kanske hade jag kunnat prata om de problem som uppstått i vissa relationer eller känt mig lite starkare i mig själv. Det jag vet är att de gånger jag gått i terapi hade kunnat bli mycket effektivare om jag hade kunnat känt mig accepterad och sedd på ett annat sätt. 

Jag önskar att världen kunde visa acceptans för alla människor och att signaler om öppenhet inte skulle behövas. Tyvärr är världen inte där än, och jag kommer fortsätta att signalera till mina patienter att jag kan och vill ta emot dem med öppna armar, oavsett vilken/vilka minoriteter de tillhör. 

Förresten, jag har ingen namnbricka med regnbåge, jag har tofflor ;)